Recycled

En idiot bland andra.

2011-07-28T08:02:00.005+02:00

Bilden visar idiot bland flera hundra som "visste" att terrorattentatet i Oslo utfördes av muslimer och skriver på Jimme Åkessons FB-sida: jag vet men det e svårt att inte gilla dom som är i sverge när vi behöver pengar till våra äldre ock till skolan nej jag säger bara våra pengar skall vara här och vi vehöver militärena för annars tar det slut

Lite motsägelsefullt att en person som av stavningen och intellektet att döma inte har alltför höga studieskulder ändock vurmar så varmt för skolan, kan man tycka.

Hur konstig är jag egentligen?

2011-05-29T06:10:00.004+02:00

Alldeles nyss vaknade jag och mindes att jag hade tappat nyckelknippan i toaletten igår. Jag såg att den skymtade i kröken men tog inte upp den på en gång för att jag inte visste vad jag skulle fiska upp den med. När jag vaknade hade jag panik och sprang ut i badrummet. Kikade i kröken och nycklarna var borta. Jag tog toaborsten och bökade omkring med ett tag och kände mig eländig. Nyckeln till skåpet på jobbet, sonens dörrnyckel, cykelnyckeln. Fan!
Men mitt i alltihopa så börjar jag ifrågasätta om jag verkligen tappade nycklarna.
Jo, jag minns precis hur det lät när de skramlade ner i toaletten medan jag klädde på mig igår morse och jag mindes att jag hade kikat i kröken och tänkt att jag måste hitta något att ta upp dem med. Men ändå? Gjorde jag verkligen det?
Jag gick ut i hallen och kollade väskan och där ligger nycklarna. Alltså hade jag bara drömt att jag tappat dem.
Ett problem mindre alltså. Däremot är det fortfarande ett problem med att vara jag.

Vad man inte ska skriva som förslag till en dejt.

2011-05-27T01:45:00.003+02:00

Jag mailar: "Har du något förslag på var vi ska gå ut och äta på lördag?"

Han mailar tillbaka: "En korv med papper på sibyllakiosken kanske? Ibland tappar de en korv på golvet så att man kan få den gratis."

Och så blev jag helt plötsligt så vinterkräksjuk så här mitt i försommaren så att den dejten måste ställas in och jag kommer aldrig mera att bli frisk.

Ingen regel utan undantag.

2011-05-18T11:47:00.004+02:00

I nittionio fall av hundra så brukar bekymren smälta bort eller åtminstone krympa till några storlekar mindre efter en natts sömn. Men så var inte fallet idag.
Den hundrande gången sker ju också emellanåt, undantaget som bekräftar regeln.

Köpa eller inte köpa, det är frågan.

2011-05-16T03:18:00.003+02:00

Löjligt dyra men också löjligt snygga. Ska jag eller ska jag inte?

Sällsynt bra?

2011-05-15T01:42:00.002+02:00

"Stark självkänsla, trygg i sig själv, nöjd med sin vikt och sitt utseende, ambitiös i skolan och en bra kompis. Grattis till en unik 14-årig tjej!"
Så här stod det i ett brev ifrån Guldlocks skolsköterska som jag fick efter att hon varit på hälsokontroll hos henne.
Det fick mig att bli både glad och lite ledsen. Ledsen för att det tydligen är sällsynt att vara nöjd med sig själv och sin vikt för en 14-årig tjej, så tragiskt liksom.
Jag har ju bara gett min dotter feministiska värderingar. Hur kan det vara så sällsynt när det helt bevisligen är så bra?

Idag.

2011-05-02T11:28:00.002+02:00

Att bara leva i nuet, vad är det för skitsnack egentligen?
Jag är tacksam för mitt förflutna, utan det skulle jag inte vara den jag är idag.
Jag ser alltid framåt, för i framtiden finns allt det där jag ännu inte upplevt men tänker uppleva för att ha ännu mer förflutet att vara tacksam över.
Så både mitt förflutna och min framtid gör att jag är lycklig. Just nu idag.

Om att välja bort.

2011-04-25T01:08:00.002+02:00

Om någon i ett barns närhet super för mycket, alltså är alkoholist, så är det en stor skam och skuldkänsla som läggs på barnet. Det är förknippat med väldigt stor oro att möta den personen ute tillsammans med sina vänner och veta att det tisslas och tasslas bakom ryggen. Man vill som barn både försvara den person som valt in alkoholisten i ens liv samtidigt som man skäms otroligt mycket.
Jag vet eftersom jag haft det så när jag var liten och ung.
Jag hade inget val då.
Men det har jag nu. Jag väljer att ta avstånd och välja bort alkoholberoende personer och allt vad det innebär av medberoende personer kring den alkoholiserade.
Jag har inte valt in en alkoholist i mitt liv, därför väljer jag bort den personen ur mitt liv. För mina barn skull väljer jag bort. Starting today!

Till min älskade, älskade son.

2011-04-04T22:32:00.004+02:00

Det finns så många som har alla möjligheter i världen, men inte använder dem.
Människor som redan har allt men ändå inte är nöjda, som klagar istället för att förändra.
Så finns det människorna som fått mindre antal möjligheter, men som kämpar stenhårt för att bli accepterade och älskade för vilka de är. Bögar, flator, funktionshindrade och alla som befinner sig i utanförskapet.
Livet är en ironisk komedi, en komedi som de som uppskattar det kan skratta åt och glädjas över.
Men en tragedi är det bara för de som redan har, men inte uppskattar...

Och så pratade jag med Gud igen...

2011-04-04T15:30:00.002+02:00

och jag sa att jag hade träffat så många karlar som var fel.
Så många som inte ser mig som jag är, utan bara ser till ytligheter.
-Jag vill träffa någon som förstår sig på mig, sa jag.
-Ja, nån som uppskattar hur jag är, helst någon som har riktig empati och är reflekterande. Men det ska vara en riktig karl med ett bra jobb och så ska han ha barn som är ganska stora och han ska hålla på med nåt coolt. Helst ska han vara ninja och jättelång.
-Ok, sa Gud och trollade fram en tvåmetersninjas chef på en vårdcentral med artonåriga kids.
Och ja, han uppskattar mig, ser mig, lyssnar, bryr sig och förstår sig på min humor.
Och det är inte ett aprilskämt även om jag vissa dagar har svårt att tro det själv.

Jag deklarerar.

2011-04-04T07:42:00.002+02:00

Undrar om jag kan göra rutavdrag för mig själv som städerska?

Första april var igår...

2011-04-02T02:18:00.002+02:00

och nu väntar jag på att få läsa i morgon att Åkesson och hans slemmiga anhang säger att de bara skojade, de vill inte alls sitta i riksdagen. Jag väntar även på att det oranga kuveret ska viska till mig att det bara var ett skämt och att Kicki Danielsson sliter av sig masken och visar att hon egentligen är en manlig hamnsjåare som bara låtsades att hon kunde sjunga.

Mitt bloggmayhem.

2011-03-29T00:49:00.005+02:00

Det var någon som sa att min blogg är tråkig numera eftersom jag inte är så arg längre och när jag svarade att det var så ofta folk blev arga tillbaka för att de kände sig utpekade och kränkta och tyckte att jag var Bitchdrottningarnas drottning ibland när jag domderade som värst.
Men nu kan jag inte låta bli att tänka på att jag själv ibland läser gullepluttbloggar där allt är rosenskimrande bara för att få reta upp mig lite.
Jag tycker att de som bara skriver att allt är bra hela tiden är inställsamma och fåraktiga.
Ingen människa kan vara så där pluttiduttmysig hela tiden som vissa bloggare försöker framstå. Det retar mig.
Det här är alltså mitt moment 22. Mitt Bloggmayhem. Bitch eller fårskalle.
Och nu kan jag inte sluta tänka på det; att jag skulle framstå som fåraktig för att jag inte skriver arga inlägg lika frekvent längre.
Oh crap, är jag en fårskalle?

En kort möte. Ett helt liv.

2011-03-23T23:46:00.003+01:00

Jag skulle skicka hem en patient häromdagen och han började prata om hur han längtade hem till det hus han bott i sen han byggde det på femtiotalet. Jag frågade var han bodde och det var på samma ort där min mamma är uppväxt. Jag vet inte varför men min magkänsla sa mig att jag borde fråga var han arbetat och det var bråttom eftersom han satt påklädd och hans färdtjänst skulle hämta honom om bara några minuter. Jag tänkte medan jag ställde frågan att han kanske arbetat på slakteriet där min morfar arbetade tills han gick i pension så jag blev inte förvånad när jag fick svaret att det var där han varit anställd. Jag sa min morfars namn och han behövde inte ens tänka efter fast det rörde sig om ett femtio år gammalt minne av en arbetskamrat bland flera hundra. Han visste direkt vem min morfar var och hann lite snabbt tala om vad han jobbat med och hur han varit; döv, jobbade bland annat som rensare, lugnet själv och gjorde inte mycket väsen av sig.
Min morfar har varit död i nästan 30 år och har bleknat ur mitt minne, men tack vare den här mannens fantstiska minne blev han levande för en liten stund igen. Det var en sällsam känsla.

Tio plusgrader, sol och fötterna på jorden.

2011-03-23T01:39:00.002+01:00

Angående det jag skrev för några inlägg sen om min lyckotermometer och att så länge inget jättetråkigt händer som sänker temperaturen eller något fantastiskt inträffar som får temperaturen att skjuta i höjden så ligger min lyckotemeperatur på runt tio grader plus och soligt ganska konstant.
Tio grader plus och soligt har det varit även vädermässigt de senaste dagarna och fantastiska saker händer verkligen i mitt liv nu. Vårkänslorna överfaller mig från alla håll och kanter och jag hade lust att kliva upp på hustaken och skrika ut över stan hur lycklig jag är.
Men samtidigt hände något som fick mig att reta upp mig till maxnivå och summa summarum så föll lyckomätaren ner till de vanliga tio plusgraderna igen.
Så jag står kvar på marken fortfarande. Och tio plusgrader, sol och fötterna på jorden är väl ändå inte det sämsta?
Men jag står nog uppe på hustaken och skriker om nån vecka eller så.

Tinky Winky.

2011-03-21T01:11:00.002+01:00

Känner du dig besläktad med Tinky Winky, den tveksamt manlige teletubbieskaraktären med lila dress och röd handväska?
Om någon av outgrundlig anledning skulle vilja se ut som honom så mycket att du är beredd att betala dyrt för det så kan du köpa en sån här dress. Fast mitt tips är att du lägger pengarna på en bra hjärnskrynklare istället.

Skönaste Söndagen.

2011-03-20T18:26:00.002+01:00

Sista uppladdningen inför nästa jobbvecka:
Ett skumbad och ett glas grappa, sen insmörjning, raggsockor, pjyamas och filmen Cornelis. Jag är kär i Hans- Erik Dyvik som spelar huvudrollen.
Han är kär i mig också, han vet bara inte om det än.

Sköna Söndag.

2011-03-20T14:56:00.002+01:00

FN bombar Libyen (vilket iofs är på tiden) Kärnkraftverket läcker fortfarande strålning och på tisdag havererar USA:s ekonomi.
Men ha en skön söndag!

Bara vara.

2011-03-18T15:58:00.003+01:00

Klockan är fyra på eftermiddagen. Här sitter jag i pjyamas och bara är.
Första lediga dagen av tre går till återhämtning, det har varit en tuff vecka på jobbet och jag har inga som helst samvetskval att jag inte gjort ett dyft idag.
I morron ska jag göra mycket. Men idag ska jag bara vara.

Fack it!

2011-03-16T01:12:00.002+01:00

På lönesamtalet som jag hade med min chef idag berättade jag varför jag till skillnad mot resten av mina kollegor är oorganiseriserad, ja alltså varför jag inte är med i facket, annars är jag nog bara lite lagom ostrkturerad.
Jag berättade att när jag var sjukskriven, superdeprimerad och fattig som en kyrkråtta inte betalat fackavgiften och därför uteslöts ur den solidariska gemenskapen där man aldrig står ensam. Detta gällde tydligen inte en långtidssjukskriven medlem som i många år betalat sin avgift utan anmärkning.
När jag för första gången hade behövt hjälp från dem så uteslöts jag utan att man ens bemödade sig att ringa upp mig.
Så facket kan ta sig i brasan, som saliga Margaretha Krook sa en gång.
Det var ändå den dyraste och sämsta veckotidning jag någonsin prenumererat på!
(Kolla så elegant jag undvikit att säga vilket fackförbund det rör sig om, jag kan vara diplomatisk om jag måste)

Dont worry, be happy.

2011-03-11T00:12:00.003+01:00

Jag gjorde "Jakten på lyckans" webtest
och det visar att jag är 96% lycklig.
Det är ett bra resultat även om jag inte är så förvånad. Jag känner mig ofta lycklig över ganska små saker. Lycklig på det sätt att det pirrar i magen och jag måste dra efter andan av ren glädje. Jag berättade det här för en terapeut en gång och hon sa att det var en ganska ovanlig förmåga att vara så och att det gjorde att jag klarade motgångar bättre än andra.
För jag är inte bekymmersfri, få skulle vilja byta liv med mig. Inte heller har det hänt något fantastiskt som gör att jag känner mig lyckligare än vanligt. Mitt höga lyckoresultat visar bara på en helt vanlig halvseg jobbdag.
Jag är bara en ovanligt lycklig människa och det är jag lycklig över.
Hur lycklig är du?

Satsa inga pengar på den här.

2011-03-08T15:29:00.004+01:00

Det lär inte bli många kronor tillbaka isåfall. Jag tror den vinner.
Jag inte bara tror -när det gäller melodifestivalslåtar så handlar det ofta om att tro eftersom låtarna inte tillhör min personliga smak- men jag gillar den här och därför vill jag också att den ska vinna. Men varför är Alex Schulman med och sjunger i refrängen?
Min riktiga favorit- Nicke Borg- har tyvärr ingen chans i det här sammanhanget.

Internationella kvinnodagen.

2011-03-08T15:05:00.002+01:00

Visst är det sorgligt att en sån dag ska få finnas?
Vi är världens mest jämställda land och ändå är vi fortfarande ojämlika när det gäller löner och hemarbete.
Inte bara sorgligt är det, det är tammefan skamligt!

Användbara oneliners.

2011-03-08T14:34:00.003+01:00

På youtube går det hett till bland kommentarerna. Jag surfade runt bland melodifestivalsfinalisterna för att kunna avgöra vilken låt som bör vinna då jag fick se ett meningsutbyte bland två kommentatorer. "Gå och dö din jävla rullsylta" var den enes avskedreplik.
Jag tycker att det är en väldigt bra sak att säga. Bättre än Clintans "Hasta la vista baby". Nästa gång min chef frågar om jag vill jobba över ska jag använda den.
Sikta på chefen med fingrarna formade som en pistol och säga: Gå och dö din jävla rullsylta!

Äta bör man annars dör man.

2011-03-05T00:23:00.004+01:00

Det är många som brukar bli förvånade när jag äter kött.
Men det gör jag. Jag har varit helveggo förut men numera är jag kanske veggo ligth?
Jag äter ofta vegetariskt i veckorna och när jag äter kött är det alltid kravmärkt.
Allt jag äter är kravmärkt. Det är mitt krav. Jag är väldigt noga med vad jag stoppar i mig.
Mest är jag kanske hälsojunkie. Fast jag gillar ju förstås feta pastasåser, fina viner och chokladpraliner som kostar 20 kronor styck. Och maltwiskey.
Så jag är nog varken veggo eller hälsojunkie egentligen.
Jag är livsnjutare helt enkelt!

Däremot skulle jag aldrig köpa en sån där mössa med blårävspäls på, det är varken kravmärkt, hälsosamt eller ens livsnjuteri. Bara naivt och osnyggt djurplågeri.

Shoppingkoma.

2011-03-05T00:19:00.002+01:00

Igår på min lediga dag föll jag i koma och tog bussen ner på stan. Trekvart senare vaknade jag upp på bussen hem igen med en massa kassar innehållandes kläder och skor. Och en minpåse med fem handgjorda praliner a 20 kronor styck.
Jag tänker inte kolla kontot idag, för om jag inte kollar det så har inget hänt!

Nu behöver jag bekräftelse.

2011-02-23T01:08:00.002+01:00

Jag behöver er bekräftelse som en ökenvandrare behöver vatten.
Äkta och uppriktigt snälla omdömen behöver jag just nu.
Perrkele. Jag menar allvar!
Snälla, söta...

Gaygalan på fyran just nu.

2011-02-19T22:04:00.001+01:00

Dont miss it folks!

Vad blir det för mat?

2011-02-17T01:24:00.003+01:00

Hjälp mig lite här. Vilken av menyerna ska jag göra i morgon kväll?

Meny 1.
toast med getost, honung och rostade pinjenötter.

Ungsstekt torskrygg med fläsktärningar och rödvinssky och potatiskaka med västerbottenost.

Eller....

Meny 2.
Grön olivsoppa med sardeller och parmesanflarn.

Laxfilé med fetaost och kapris, smörslungade rödbetor och kantarellrisotto.

I döskallegrottan.

2011-02-16T13:56:00.002+01:00

Det enda som återstår idag av kriget igår är lite ont i en bihåla. Alltid när jag tänker på bihålorna så ser jag den anatomiska bilden av dem utmärkta på en skalle. Eller döskalle som Guldlock säger.
Apropå döskalle så tänker jag nog sitta här i döskallegrottan och vänta till kvällen innan jag ger mig ut på gatorna som en vanlig kvinna.
För ikväll måste jag städa och bunkra upp med viner och andra livsnödvändigheter inför långhelgen.
Men först en alvedon mot smärtorna i döskallen.

Min kropp är en krigszon.

2011-02-15T21:58:00.002+01:00

Hela dagen har jag haft känslan av att mitt blodsöcker är för lågt, trots att jag ätit mycket. Musklerna känns svaga och jag känner mig trött.
Jag vet vad det beror på, det är nåt virus som mitt grymma immunförsvar håller på att kriga emot därinne i kroppen just nu och därför töms alla depåer.
Jag tankade på med lite chips och choklad.
Jag vet inte om jag skriver det här för att jag verkligen tror på att det är så här det ligger till eller om det bara är ett försvarstal för att jag åt skräpmat.
Men sanningen ligger nog nånstans på 50/50 %.

Tanten som kom ut ur garderoben.

2011-02-13T23:08:00.003+01:00

Igår när jag satt ned näsan i Hemmets veckotidning i personalrummet på jobbet hörde jag mig själv fråga rätt ut i luften om det var ok att jag tog hem den tidningen eftersom det fanns recept på olika marmelader och så bra korsord där.
När jag kom hem gick jag steget längre och beställde en prenumeration på samma tidning.
Tanten i mig har suttit i garderoben länge nog nu och igår fick hon tydligen nog.
Snart sitter jag väl och beställer hålfotsinlägg och rosablommiga gardiner från reklamhäften också.

Från döden till, Livet!

2011-02-08T23:37:00.003+01:00

När jag gick sjuksköterskeutbildningen så fick vi läsa om något som kallades hälsokorset (jag tror att det hette så om jag inte minns fel).
Det grundade sig på hur hög hälsa eller ohälsa människor upplevde sig ha.
Enkelt förklarat var det så att om människan hade en svår sjukdom som tex diabetes men i övrigt hade en hög livskvalitet så kunde den människan uppleva att den hade en bättre hälsa än vad en person som hade inga eller bara en lindrig sjukdom, hade om den personen hade en låg livskvalitet i övrigt.
De saker som räknas som grundläggande när det gäller livskvalitet är först och främst ett socialt sammanhang, en tillhörighet. Det kan vara allt från mormor och morfar till vänner eller en livspartner. Bara man känner att man har en "flock" där man hör hemma. En sysselsättning där man känner att man gör nytta vilket kan vara ett arbete eller välgörenhet eller för de som är sjukskrivna kan det vara att vara engagemang i olika föreningar. Sedan kom intressen som kan vara allt mellan himmel och jord. Någon kanske tycker att livets mening är att lösa korsord, en annan att bestiga berg i nepal.
Vad jag ofta brukar tänka på är att vi ofta dömer människor som olyckliga om de inte har samma mått av livskvalitet som vi själva har.
De kanske är världens lyckligaste med att bara vara en flock på två personer och att sysselsättningen består av att rasta grannens pudel och ha som enda intresse att lägga tusenbitarspussel.
Alla bitar ingår som krävs för att uppleva livskvalitet så därför kan personen mycket väl vara helt nöjd.
Jag kan bli oerhört upprörd över folk med bristande empati som uttalar sig om olika sjukdomstillstånd och funktionshinder och tror att bara för att de själva skulle ta livet av sig om de hamnade i en rullstol så gäller det alla andra också.
Människan i rullstol kanske har högre livskvalitet än vad de "friska" men empatistörda har.
På samma sätt tycker folk ofta synd om personer som har olika funktionshinder.
Men som jag skrivit många gånger tidigare så tror jag att min son som exempel upplever högre livskvalitet än många normalstörda eftersom han har alla ingredienser i sitt liv son just han vill ha och behöver.
Jag har ju också berättat om krisen jag gick igenom när han flyttade och jag inte behövdes i hans liv på samma sätt längre. Mitt behov av honom var en del av min livskvalitet då, jag kände att jag var behövd och gjorde nytta samtidigt som han var en del av min flock (och det är han ju fortfarande).
Att jag upplevde det så, att jag behövde honom lika mycket som han behövde mig var det många gånger svårt för människor i min omgivning att förstå. Och jag vet att många har svårt att förstå hur jag kan vara så glad och positiv när jag haft det så "jobbigt".
En gång på en dejt sa mannen att det måste ha varit en oerhörd lättnad när min son flyttade. Jag blev förbannad och avbröt dejten. Jag klarar inte av männsikor utan empati och har man såna förutfattade meningar så är man empatilös.
Han frågade efteråt varför jag blivit så sur men jag svarade aldrig.
Dä ä ingen idén å förklar för den som int begrip, som Ingemar Stenmark sa en gång i en klassisk intervju.
Saker som gör mig lycklig är våren, marsvin, musik, när min son sjunger i kyrkan, när min dotter visar hur klok och självständig hon är, när jag har nystädat hemma och att laga mat, tända ljus och korka upp några flaskor vin och sen äta tillsammans med ett gäng sköna männsikor.
Vad gör dig lycklig, vad är livskvalitet för dig?

Att återfå hoppet.

2011-02-07T22:56:00.003+01:00

När jag lyssnar på Phil Lynnot och Gary Moore så gråter jag skrev jag. Jag saknar mitt lilla marsvin. Det tamaste och mest personliga djur jag haft. Men jag känner mig också ledsen över att samtliga tre kommentatorer i mitt blogginlägg om döden önskade att få dö själva.
Livet är inte alltid en segling på en räkmacka. När känslan av uppgivenhet och mättnad på livet kommer tidigare än det borde, angående den naturliga döendeprocessen som jag skrev om, när den längtan bort från livet inte handlar om att man är klar och nöjd utan tvärtom besviken på livet och inte ser nån annan utväg än att lämna det finns det inga ord som hjälper.
Det kan ha gått så långt så att man har tappat förtroende för alla; vården, mediciner, familj och vänner.
De som försöker hjälpa ser man som fienden som ändå inte förstår.
Så var det för mig.
Jag önskar jag kunde berätta för er hur jag lyckades ta mig tillbaka. Men jag tror inte det skulle hjälpa er ändå eftersom alla är olika och har olika behov och förutsättningar.
Men själva kärnan i det var att jag istället för att längta bort började längta efter att det skulle finnas ett hopp. Ett hopp om att bli lycklig.
Den längtan var större än allt annat och för att kunna påbörja vägen dit var jag först tvungen att börja hoppas igen. Först när hoppet återvände kunde jag påbörja min väg att bli lycklig igen. Det var asjobbigt, svårt och tog oändligt lång tid. Det kanske inte funkar för alla, men bara det att det funkade för mig kan vara bevis nog på att det går, även om det känns omöjligt.
Det här är ungefär som att befinna sig i en becksvart underjordisk grotta och man vet att det inte finns några lampor eller fönster där solen kan leta sig in.
Mina ord här är bara som att tända en ynklig tändsticka som du ser som en prick i mörkret.
Du vågar nog inte hoppas på att saker kan förändras till det bättre. Men se ljuslågan som det härbärgerade hoppet. Det hoppet finns där, du har det bara inte än.
Men ibland kan det räcka med att veta att det finns i mörkret.
Kram på er.

Lyckos...

2011-02-07T21:57:00.002+01:00

Jag vet inte varför men jag gråter när jag tittar på det här. Jag tänker lyckos de i himlen nu som får lyssna på de här snubbarna.

MIN parfym!

2011-02-07T19:15:00.002+01:00

Jag ville ha en ny doft efter att ha använt Chanel no.5 till leda i många års tid.
Nu har jag hittat den. Doften som är jag.
Euphoria heter den och den beskrivs så här invecklat i reklamen:
Doften vaknar med en ljus, klar introduktion av krispig, exotisk persimmon som är omsluten av gröna noter och förhöjd av fruktig siciliansk bergamott. Hjärtat består av champaca-blomma, kaprifol och lotusblomma. Doften avslutas med vit sandelträ, flytande amber och lockande ackord från Baileys Cream.
Det där skulle jag aldrig ha kunna kommit på själv, jag nöjer mig med att den luktar galet gott helt enkelt.

Döden, döden.

2011-02-07T02:13:00.003+01:00

Allas vår Astrid Lindgren brukade säga "Döden, döden" det första hon gjorde när hon pratade i telefon med sin syster. Då hade de liksom det det ämnet avklarat.
Jag tänker ofta på döden, kanske inte varje dag, men nästan. Det kan ha att göra med att jag ofta möter döende personer. I mitt liv har jag sett hundratals människor dö.
De flesta dör en naturlig död efter någon veckas döende. En del har dött snabbt och oväntat och ett fåtal har dött genom egen vilja.
Den sista döden är alltid svår att möta, dels för att dödsorsaken brukar vara ovärdig och obehaglig för omgivningen men mest för att det alltid väcker tankar om hur förtvivlad människan måste ha varit, varför ingen kunde hjälpa. Innan det var för sent.
Den naturliga dödsprocessen, som är den vanligaste, inleds oftast av en sjukdom av något slag. Men varför sjukdomen leder till just döden istället för tillfrisknande beror på att människan har levt klart. Människan är tillräckligt gammal, mätt på livet och upplevelser och kroppen är försvagad av ålder i kombination med, kanske sedan månader tillbaka, ett ökat ointresse för näring, hälsa och motion.
Vad jag vill komma fram till med detta är att det verkar vara ett mönster av att man till slut känner att det är dags att kasta in handduken. Man har levt sitt liv och nu är man färdig. Maten är inte god längre, man blir inte engagerad i sin omgivning längre. Man slutar att leva succesivt i månader innan den reella döden inträder.
Kan det vara inprogrammerat från början att vi ska sluta vara nyfikna och livshungriga? Kroppens organ börjar lägga av mer och mer i samma fas som själen gör det. Aptiten på mat försvinner samtidigt som livsaptiten försvinner.
Eftersom jag sett så många döende människor så tror jag att det är så, utifrån de erfarenheter jag har.
När ett barn föds så är det ju många saker som sätts igång i barnet dagarna före födelseögonblicket. Samma biologiska funktioner borde finnas inmatade när det gäller döeendet och döden.
Ett döende djur slutar att äta och dricka och lägger sig ned precis som den döende människan gör.
Jag tror att döendet är smärtfritt och fritt från ångest. Däremot kan sjukdomen som slutligen fick döendeprocessen att trappas upp vara smärtsam i sig. Men själva döendet är varken ångestfyllt eller smärtsamt. Jag vill återigen understryka att jag menar de människor som har inlett sin döendeprocess sedan några månader tillbaka på grund av ålder och inte yngre, vitala människor som får en snabbt accelererande cancerform eller deprimerade människor som väljer att ta sitt liv. Där är nog döden både smärtsam och ångestfylld.
Men hos den döende människan som långsamt tagit avsked och sakta lagt ned både livsintresse och kroppsliga funktioner, finns ingen ångest eller smärta. Det är bara en väntan som brukar ta några dygn. Ibland tar det en dag, ibland tar det en vecka.
Det här är mina personliga erfarenheter och det gör att jag inte förstår varför aktiv dödshjälp ens skulle finnas som ett alternativ.
Har den döende personen väldigt mycket smärta och ångest finns läkemedel mot det.
Men oftast är det vår egen smärta och ångest det handlar om när vi möter en döende människa.
Det är vår egen rädsla vi måste bemöta och ett steg på vägen kanske kan vara att börja se döendet som en naturlig process.
Mitt älsklingsmarsvin dog häromdagen och hennes döendeprocess startade för några dagar sen. Hon blev alltmer förlamad i bakkroppen och de sista timmarna åt hon ingenting alls. Jag tror att hon föredrog att ligga i sin trygga bur och dö på det sätt som hennes vilda släktingar gjort i alla tider istället för att åka den traumatiska resan till veterinären där allt är stort och främmande och farligt.
Jag fick verkligen ta mig samman för att tvinga undan min egen ångest och rädsla då.
Hade jag handlat efter mina egna känslor och velat dämpa min egen ångest hade jag tagit henne till veterinären för att få sprutan.
Det är väldigt svårt att handla emot sin egen rädsla. Men jag hoppas och tror att jag gjorde rätt.
Vi behöver få ett nytt synsätt när det gäller det naturliga döendet.
Vi behöver prata om det. Vi behöver reflektera runt det som känns svårt och skrämmande. Det räcker nog inte med att som Astrid Lindgren rabbla "döden, döden" utan vi måste nog få en ökad förståelse för själva döendeprocessen.
Även om alla inte kommer att möta lika mänga döende människor i sitt liv som jag har gjort så kommer alla någon gång möta en eller några stycken. Då kan det vara bra att man har funderat lite kring själva döendet i förväg.
Tror jag.

World domination.

2011-02-07T01:58:00.004+01:00

Häromdagen var jag på en utbildning som leddes av två kvinnor från Manpower.
Jag hade kunnat haka upp mig på det om jag varit en feminismhatande man och om utbildningen leddes av två män ifrån företaget Girlpower.
Precis som antifeministiska män ofta gör när de hakar upp sig på att ordet Feminism skulle exkludera män och enbart handla om vulgära kvinnor som vill uppnå world domination (just detta påstås i en fruktansvärt kvinnohatisk blogg jag råkar läsa i ibland).
Men problemet ligger inte i ordet feminism som många män envisas att tro. Att de ens tror att det handlar om det bevisar ju deras självklara maktstatus.
World domination har ju männen haft sedan urminnes tider, men tar det så förgivet att de inte själva vet om att det är så. Bara när de hör ordet feminism reagerar de och blir lite rädda för att de ska behöva bli jämställda.
Att alla ord som har prefixet man skulle innebära att kvinnor är exkluderade tänker inte de världsdominanta på. Det är ju löjligt att tro så, eller hur?
De antifeministiska männen hakar upp sig på ett ord och tror att feminismen inte behövs. De blir till och med ännu mer klara i sin övertygelse om att de kvinnor som är feminister är vedervärdiga fruntimmer som är ute efter world domination.
Och skulle ingen någonsin gapa skulle allt bara fortsätta som vanligt då också, med manlig world domination.
Feminist i den antifenimistiske mannens ögon: Damned if you do, damned if you dont.

Wow.

2011-02-06T00:35:00.002+01:00

Det var visst en gammal favvis till mig som gick vidare i melodifestivalen.
Bra röstat där svennebanansweden!

Hej darlings.

2011-02-05T23:42:00.002+01:00

Lördagskvällen firade jag med att jobba. Missade melodifestivalspremiären och annat cozy stuff som en lördagskväll ska innehålla. Men inte klagar jag. Jag trivs med mitt jobb. Älskar det. Visst är det avundsvärt?
Hur har ni spenderat kvällen?
I morgon ska vi prata om döden, bara så att ni vet.

Ironiskt om min älskligsförfattare.

2011-02-01T01:09:00.004+01:00

Björn ranelid är med i Lets Dance och därför tittar jag inte den här omgången.
Han representerar en slags offermentalitet som jag har mycket, mycket svårt för när det gäller fullvuxna människor.
Han är äldre men välbevarad, lyckligt gift, väldigt lyckad, framgångsrik och förmögen. Ändå passar han på så fort han får en chans att beklaga sig och tycka synd om sig själv som en liten unge.
Så. Jävla. Omanligt. Så. Jävla. Omoget. Och. Patetiskt.
Visst, han har haft en svår barndom men det var ju en aning länge sen nu, right?
Han borde kanske visa lite klädsam ödmjukhet och positivitet för det han faktiskt har och har åstadkommit i sitt liv istället för att snyfta över det han missade för ett par hundra år sen.
Jag är kanske totalt oempatisk när jag tycker så här men människor som trots att de borde njuta av allt de har istället tycker oändligt synd om sig själva har inte min respekt.
Ironiskt nog är Björn Ranelid en av mina favoritförfattare. Tillsammans med Jonas Gardell delar han platsen som etta av mina svenska favoriter på författartoppen.
Han skriver så gripande och innerligt och med en fantastisk inblick i det mänskliga psyket. Jag älskar författaren Ranelid, men avskyr personen.
Ironiskt nog.

Ironiskt om empati och känslor.

2011-02-01T00:21:00.003+01:00

Kvällens "vetenskapens värld" var galet intressant. Jag kunde inte ens slita mig för att gå och hämta kaffe i köket. Det handlade om forskning av mänskliga känslor.
Vi har två grundläggande känslor som är medfödda. Rädsla och kärlek.
Med hjälp av, med nutida mått, väldigt grymma forskningsmetoder har vi idag den förståelse vi har för att vi inte enbart behöver mat och sömn. Vi behöver tillit och närhet också.
Det är självklart idag men det var det inte för bara ett sekel sedan.
Genom att på ett väldigt hjärtlöst sätt skrämma en liten bebis när han lekte med en kanin eller genom att isolera apungar totalt från omvärlden, kunde man komma fram till att trygghet är ett grundläggande behov, liksom mänsklig närhet och kärlek mellan mamma och nyfött barn.
Visst var forskningsmetoderna hemska men utan dem hade vi fortfarande suttit här idag och trott att små barn inte kan känna rädsla eller behov av närhet och inte sett samband mellan tidig anknytning och svåra depressioner och personlighetsstörningar.
Så ironiskt nog var det empatilösheten som gav oss den insikt om empati som vi har idag och det är jag tacksam för.
Eller som den åldrade forskaren som ingick i teamet som gjorde forskningen med att isolera apungar sa: Visst var det hemsk, men betänk hur världen sett ut om vi inte hade gjort detta genombrott (för det var verkligen ett genombrott)

Ge mig en enda anledning till att skaffa en kamphund.

2011-01-31T23:05:00.002+01:00

Igår blev jag attackerad av en kamphund.
Hunden, som var kopplad, flög helt oprovocerat på mig och högg mot mitt ansikte när jag promenerade förbi den på en gångväg. Hade inte hundens husse hållit så hårt i kopplet så hade jag inte klarat mig undan den.
Eftersom jag är djurvän så förstår jag inte argumenten emot ett förbud för kamphundar i Sverige.
Gillar man hundar och vill ha en hund som inte är aggressiv finns hundratals andra raser att välja mellan. Argumentet att en rätt fostrad kamphund inte attackerar utan är lika snäll som vilken hund som helst håller inte. Det är förvisso sant att det är så men jag förstår inte denna fixering till att vilja ha just en kamphund om man nu ska ha en snäll och pålitlig sällskapshund. Det borde liksom inte vara det första valet om man är i hundköpartankar. "Hmm, jag vill ha en snäll och vänlig hund.. jag tror jag skaffar en kamphund för om jag fostrar den rätt så är den inte farlig".
Att folk opponerar sig mot kamphundsförbudet med ovanstående argument är obegripligt i sammanhanget eftersom man då måste vara Cecar Milan för att veta hur man handskas med hundar så att den inte blir farlig. För precis som Milan säger så kan mänsklig kärlek göra vissa hundar farliga. Och vilka är det då som är så ivriga att propagera mot ett förbud av kamphundar? Jo, unga killar som vill vara coola. Unga killar som vill vara coola är inga Cecar Milan. De kanske fostrar sina hundar med kärlek men gör den ändock till ett livsfarligt vapen.
Att motsäga sig förbud mot kamphundar är ungefär detsamma som att säga att alla vuxna människor är bra föräldrar. Vilket vi tyvärr vet att det inte är sant.
Jag klarade mig den här gången men om det går ett barn förbi nästa gång som börjar skrika? Och inte husse orkar hålla emot i kopplet?

Extraknäcka is the grej!

2011-01-25T23:44:00.003+01:00

Sedan någon månad har jag ett extraknäck och igår när jag fick utbetalningsavin för det lilla jobb jag gjort fick jag verkligen kolla flera gånger om jag sett rätt.
Summan var, i mina ögon, rätt rejäl och speciellt i relation till det lilla arbete jag lagt ner.
Sen började det plötsligt gå upp för mig vilken underbar månad jag har framför mig.
Är det så här det känns att aldrig behöva bekymra sig im vad saker kostar.
Idag storhandlade jag för första gången i mitt liv. Dessutom utan vända och vrida på alla brödpåsar, flingpaket och toarullar för att se vilket som är billigast. Utan att fundera minst en minut över varje vara på om jag verkligen. Verkligen. Behöver det. Oftast kommer jag fram till att det är onödigt och varan åker tillbaka i hyllan.
Men inte idag. Jag köpte till och med hem såna dyra oreoskakor som är tonårsmonstrets favorit. Jag handlade mat och städartiklar för över tusen kronor och var tvungen att ta en taxi hem för att få med mig allt.
Jag känner mig som en miljonär. Oh happy day!

Mitt liv som orm.

2011-01-23T22:56:00.003+01:00

Jag har alltid trott att jag har varit född i skyttens tecken och trivts utmärkt med det. Skyttegenskaperna öppen och pratglad, generös , frimodig och humoristisk är fina egenskaper som jag varit stolt över.
Även solen har fläckar och de dåliga skyttegenskaperna som ombytlig, bestämd och taktlös har jag mestadels klarat mig ifrån (host).
Men nu får jag inte vara skytt längre. Nu är jag plötsligt nån jäkla Ormbärare.
Inte nog med att jag är en drake enligt den kinesiska atrologin. Nu är jag en ormmänniska också. En huggorm skulle nog några kalla mig. Jaja.
Jag saknar mitt liv som skytt.

När trötthetsmonstret slår till.

2011-01-23T00:16:00.003+01:00

Ledsenheten var borta efter en natts sömn och därmed besannades min misstanke om att trötthet gör mig till en alien.
Häromdagen när jag sovit dåligt sa jag till en kollega att det kändes som om hon spottade på mitt jobb när hon hade lämnat sin kaffekopp vid datorn där jag fem minuter tidigare hade stått och hysteristädat och känt blodtrycket stiga till hälsofarliga höjder. När jag inte är trött är jag pedantiskt ordningsam och hatar stök. När jag är trött blir jag tydligen en mordisk städfascist.
Jag funderar fortfarande på varför jag sa det där om spottandet till den där stackars människan. Borde jag köpa blommor och choklad till henne? Borde jag säga upp mig? Borde jag gå i terapi?
Jag kan ju alltid tejpa igen munnen när jag känner att humöret börjar svänga.

Sällsynt ledsen.

2011-01-21T23:28:00.002+01:00

Att vara ledsen är något väldigt sällsynt när det gäller mig. När jag tänker på det så är det kanske konstigt för jag har nog haft och har fortfarande en hel del som jag skulle kunna vara ledsen för. Men jag tror att om man har många saker som man skulle kunna vara ledsen för hela tiden, så ser man till att inte vara det. För det är ju bara destruktivt och jobbigt att gå omkring och vara ledsen hela tiden. Så kan man ju liksom inte leva. Har man många saker som man skulle kunna vara ledsen för så blir man nog expert på att vara positiv. Tror jag.
Det här kanske låter som förnekelse men jag tror att det mest handlar om hur man väljer att bemöta saker. Man kan liksom välja. Man kan välja att bemöta saker som händer med olika slags känslor och jag har valt att väldigt sällan bli negativ eller deppig. Ibland har jag såklart valt det men då bara för att jag vet att jag behöver få ur mig en viss känsla så att jag kan gå vidare sen. Det kan vara känslor av ilska eller sorg. Då är jag arg eller sorgsen en stund och det känns bra att tillåta sig det eftersom jag vet att jag själv tillåter mig dessa känslor för att må bra. Någonstans finns det positiva valet i att släppa fram de negativa känslorna emellanåt om ni föratår hur jag menar?
Jag är så van att alltid tänka positivt så när jag väl är ledsen så är jag det aldrig särskilt länge eller så mycket heller för den delen. De gånger jag har speciella orsaker att bli ledsen blir jag oftast något annat, som, uppgiven, orolig eller arg eller stressad. Men ledsen på riktigt.It was ages ago.
Men idag har jag varit ledsen. Sällsynt ledsen. Och jag vet inte varför.
Kanske är det för att det är så ovanlig att jag är ledsen så att jag inte vet varför?
Jag har alltid kontakt med mina känslor annars och vet alltid vad de beror på.
Men inte idag.
Det är ingen liten ledsamhet heller och jag blir galen av att inte veta varför.
Elias krampade igår och jag vet att det har med det att göra.
Jag tänker på att livet är skört och hur tacksam och ödmjuk jag känner mig inför det.
Men jag vet fortfarande inte varför jag är ledsen. Jag borde vara glad och lättad som vanligt över att allt gick bra.
Tänk om ledsamheten är ett uttryck för att jag känner att livet är orättvist och jävligt hårt mot mig, en sorg över att mitt liv aldrig varit och aldrig kommer bli utan en slags problem som de flesta människor inte vet att de klarat sig utan?
Det är en skrämmande tanke. Så vill jag verkligen inte känna.
Men tänk om?

Idrottsgalan.

2011-01-17T21:08:00.008+01:00

Det är så roligt att Elias är med. Eller förlåt Marcus Hellner menar jag ju. Heja Mackan!

Elias?

Marcus?

Marcus?

Elias?

Fyra kärlekar,Fyra favoriter.

2011-01-17T18:04:00.002+01:00

Alla som har haft ett kärlekförhållande brukar ha en låt som de förknippar med just den kärleken och som de brukar kalla "vår låt". Även om jag glömt det mesta av mina förhållanden så kan jag återkalla känslan när jag hör någon av de här låtarna.
Jag läste idag att samma slags hormon, oxytocin, kroppens må-bra-hormon, är det som frigörs när vi upplever njutnigsfulla känslor som att vara kära eller när vi ryser av välbehag när vi hör musik vi tycker om. Kanske därför vi ofta förknippar våra kärlekar vid en låt vi gillar?
Här är fyra av mina låtar som var och en representerar olika kärleksförhållanden jag haft.Vilka är era?

Resan till Paradiset.

2011-01-17T16:36:00.002+01:00

Jag har hört väldigt många människor som uttalar sig föraktfullt om charterresor.
I bortskämdhetens Sverige är det inte fint nog att resa bort, man ska resa till ett okänt ställe där nästan ingen varit förr och dessutom är det svennebananigt att ligga vid en pool istället för att ta del av landets kultur och naturupplevelser.
En del skulle nog tycka att det är vansinne att betela så mycket pengar och åka så långt som vi gjorde för att göra i princip tre saker; sola, äta och sova.
Men för mig, som inte varit på en charterresa på 30 år och som är totalt ovan med all slags lyx som det innebär att vila och bli serverad mat var den här veckan en resa till paradiset. Vi gick mellan poolen, restaurangen och hotellrummet. Det fanns hur mycket mat som helst som det bara var att ta för sig av och man behövde inte ens diska efter sig. Man behövde inte bädda sin säng för det gjorde någon annan. Jag kände när jag var där nere hur utsvulten jag är på att bli bortskämd på det viset.
Och jag tror att den här resan var en större upplevelse för mig än vad de resvana, bortskämda människorna uppskattar sina resor till ovanliga ställen till Långtbortistan där inga charterturister finns. Bara själva flygresan var ett äventyr för mig. Jag gillar att flyga, känslan när planet lyfter är en höjdare för att använda lite göteborgshumor. Och att sitta i en stol och bli uppassad med mat, drinkar och få köpa lyxiga parfymer. För mig är det nära himmelriket för att vara göteborgsvitsig igen.
Jag tror faktiskt att jag älskar att åka till samma ställen som alla bleka tyskar finns, där handdukarna viks till svanar och där det mest exotiska man ser är en julljuspyntad palm utanför hotellentren.

Waiting patiently, but not for a patient.

2010-12-29T15:56:00.004+01:00

Vi brukar skämta om "The English Patient" angående hans ursprung och mitt yrke.
Det syftar till en film som är fantastiskt bra för övrigt.
Nu var han några kilometer från mig och tio meter från en stor bilkrasch där flera bilar var inblandade, många skadade, några döda.
Jag får vänta ännu några timmar men nu väntar jag patiently och är glad att han inte blev the English patient.

Formsvacka.

2010-12-26T15:40:00.004+01:00

Mina ben känns svullna som timmerstockar idag. Jag måste ha fått något hjärtfel, för det kan absolut inte ha nåt att göra med all julmat som jag har proppat i mig i helgen.
Jag är med i ett forum på fb som heter "Kom-i-form". Undrar om jag kommer att bli relegerad därifrån nu. Nä, man kan väl inte kasta ut en stackars hjärtsjuk människa ur ett forum bara så där.

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!

2010-12-25T21:49:00.003+01:00

När jag summerar det här året så är det nog mitt bästa år någonsin.
Jag tycker jag har fått så otroligt mycket som jag aldrig har haft förr.
Jag sa sayonara till panikångesten och tröttheten, jag sa Hasta la vista baby till mina ekonomiska bekymmer, jag sa ajöken till alla relationsbekymmer mellan mig och MrX och framförallt Guldlock. Jag sa välkommen till mina drömmar att förverkligas.
Jag sa välkommen till ett helt nytt och bättre liv för mig och Guldlock, jag sa välkommen till min stora dröm att åka på en utlandsresa med henne, jag sa välkommen till en chans att utvecklas yrkesmässigt och jag sa välkommen till min dröm att skriva proessionellt. Jag sa också välkommen i mitt liv till han som kanske är Mr Right.
Välkomna alla mirakel, som Gert Fylking skulle säga: Äntligen! Äntligen kommer belöningen för alla tunga år, alla jävligheter och alla sorger jag tagit mig igenom.
Fast egentligen är det kanske inga mirakel utan mera frukterna av ett alldeles förbannat hårt och fokuserat arbete som jag själv har utfört. Och det ger jag mig själv en klapp på axeln för. Se till att förverkliga era drömmar ni också. Allt går och ingenting är omöjligt som Gunde säger. Gott nytt år underbara människor!

Sa och sa, det var ju MIN tallrik!

2010-12-25T13:09:00.003+01:00

Min julafton blev precis så mysig som jag hade hoppats. Mycket och god mat, min favorit Karl-Bertil Jonsson (har ni förresten sett att på en av flaggorna han får av Byrådirektör HK Bergdahl så är det ett hakkors på en av dem, en ironisk kuriositet som är lätt att missa)
På vägen hem var det som att vandra i ett magiskt vackert sagoland av snö.
Och när jag kom hem fick jag den julklapp jag hade önskat mig mest av allt; ett telefonsamtal med hälsningar om "A very happy x-mas to you".

En nykter julafton.

2010-12-21T23:17:00.002+01:00

Som vanligt tycker jag och det här retar som vanligt upp några stycken men har man barn i närheten på sin julafton, då dricker man inte en droppe!
Barn märker av minsta lilla förändring hos den vuxne och tycker att det är obehagligt.
Salongsrusiga, sliriga och fulla vuxna i barns närhet är äckligt.
Kan man dessutom inte låta bli att ta en snaps eller en öl ens för en kväll och låta barnens bästa gå före utan istället ivrigt förespråka att det inte gör nån skillnad eftersom man inte har några alkoholproblem, ja då undrar jag verkligen vilka problem man har med spriten.

Resesällskap sökes.

2010-12-17T23:18:00.002+01:00

I morse blev jag väckt av The Teenage Monster som röt att jag var heeeelt körd i huvudet som glömt att köpa cornflakes och som ni förstår så är detta så allvarligt så att monstret också uttalade att jag kunde åka själv till kanarieöarna, hon skulle inte åka med.
Så nu har jag en biljett över. Femstärnigt hotell, all inclusive, fria drinkar.
Anyone?

Från Bluesdrottningen/Hårdrockskatten/Operadivan.

2010-12-17T01:10:00.002+01:00

Från mig till er. God jul på er!

Parfymtips please!

2010-12-16T01:03:00.002+01:00

Vi läser taxfreekatalogen jag och Guldlock. Vi läser den så frekvent att vi nästan slåss om den. Eftersom jag är galen i parfymer så måste jag bestämma vilken doft jag ska köpa på planet. Men jag har ingen aning. Har ni?
Ge mig era bästa parfymtips nu!

Julvemod.

2010-12-15T02:02:00.003+01:00

Något jag aldrig upplevt och förmodligen aldrig kommer att få uppleva är en jul med många släktingar som trivs tillsammans, många olika rätter så att alla kan äta det de tycker om och lite onödiga lyxjulklappar. Alltså inte det där vanliga "för att man behövde det" utan nåt som är nästan lite syndigt; en parfym eller en chokladask.

Jag blir alltid lite vemodig och ledsen numera kring jultiden just för att den julen jag egentligen älskar och vill ska vara något fint och speciellt inte är det. Att omtanken saknas. Omtanke kan inte köpas för pengar.
Omtanke att någon vill fira jul tillsammans med just mig, omtanke att någon köpt den där speciella senapen till skinkan som just jag tycker om men alla andra hatar. Omtanke att sitta länge vid bordet, prata, umgås och lyssna på varandra.
Omtanke är att tycka om och bry sig om varann.
Jag önskar mig omtanke i julklapp och kommer alltid att önska mig det.
Men min jul kommer bli fin som vanligt. Är det fler än jag som känner det här vemodet till jul?

Resumé

2010-12-14T23:35:00.002+01:00

Det gick ju inte så bra med listan. Det var alldeles för tråkiga och oinspirerande ämnen så jag snabbskriver ihop några av ämnena i ett enda inlägg istället.
Det här hade jag på mig idag är till exempel ett ämne som jag känner är väldigt angeläget. Nu var det i och för sig inte idag jag hade det på mig utan ett par veckor sen men ändå. Jag hade vit skjorta, svart slips, grå kavaj, kort kjol och svarta strumpor. Jag skulle på julfest och tyckte att jag såg ganska het ut. Men modevärlden sa sitt om min outfit och den var inte nådig. Modevärlden sa: Mamma, du ser ut som han i ACDC.
Julfesten blev för övrigt en väldigt medioker tillställning i en iskall lokal där all var tvugna att sitta med ytterkläderna på sig, maten var kall, julmusiken som spelades var andliga julsånger med Peter Jöback och lät som begravningsmusik och taklamporna var tända och gav lokalen ett sken av obduktiossal. Det var mera som en afton i en rumänsk bunker än en svensk julfest. Jag viskade till min bordsgranne att vi nog snart skulle gå gram och defiliera runt kistan (med tanke på begravningsmusiken) och han skrattade och det var enda gången på hela kvällen någon skrattade. Vi fick göra en jättesvår frågesport. Jag googlade svaren under bordet och vann en skaka-tills-det-snöar-glob som jag tappade på stentrappan när jag skulle gå hem. Instant karma?
Well, om några veckor har jag ett appointement på Kungliga Operan. Jag vet inte om de släpper in hårdrockskatter bland operahermelinerna men jag får göra mitt bästa för att smälta in. En sak är säker i alla fall, jag får lämna Angus Young-outfiten hemma. Så vad är en bal på slottet? Ingenting jämfört med en kväll på operan.
Jag måste se till att mössen börjar sy och klippa nu.

2. Min första kärlek.

2010-11-23T17:37:00.002+01:00

Jag har inte haft nån första kärlek. Ingen andra eller tredje heller. För jag har aldrig varit kär. Inte på riktigt.
Jag har varit häftigt, passionerat och hett förälskad många fler gånger än vad jag kan komma ihåg.
Men aldrig riktigt kär.
Så jag kan inte skriva det här inlägget. Sorry.

1. Presentera dig själv.

2010-11-22T23:35:00.006+01:00

Det här temat är det svåraste av alla i hela listan. Jag vägrar vara pretentiös och det inbillar jag mig att jag är om jag presenterar mig själv på ett normalt sätt.
Dessutom tycker jag att alla som staplar en massa egenskaper om sig själva ofta tenderar att bli ganska så självgoda. Därför tar jag helt enkelt och listar enbart mina dåliga egenskaper. Jag blir en ganska osympatisk person men jag är jag.
1. Jag är lat. Väldigt lat och väljer ofta minsta motståndets lag för att slippa något tråkigt eller jobbigt.
2. Jag är tidsoptimist. Det spelar ingen roll om jag har hela dagen på att förbereda mig för en fest eller ett möte, jag kommer inte att vara klar när jag väl är där i alla fall.
3. Jag har stark integritet. Det jag gör, tycker och tänker är bara min privata egendom och jag behöver ingen som ger mig råd eller vägledning. Jag går min egen väg utan att vilja ha sällskap.
4. Jag är svår. Det tar lång tid att bli vän med mig och om jag inte litar på eller gillar en person så blir den personen aldrig min vän. De allra flesta håller jag väldigt kort och är mycket förtegen om mig själv och mitt privatliv till.
5. Jag är bestämd. Det jag har starka åsikter om kan jag med en dåres envishet tjata hål i huvudet på folk med tills jag passerat dryghetens yttersta gräns.
6. Jag är brutalt rakt på sak och drar mig inte för att säga vad jag tycker om saker utan att linda in det i diplomatiska förpackningar.
7. Jag är argsint. Jag har ett sydlänskt temperament som kan flamma upp i de mest opassande situationer.
8. Jag är perfektionist. Jag har extremt höga krav både på mig själv och andra och eftersom jag sällan tror att någon lever upp till dessa krav är jag också dålig på att delegera arbetsuppgifter.
9. Jag är ett kontrollfreak. Så klart. Och helt klart ett psyko.

För övrigt är jag legitimerad superhjälte som vill bli författare när jag blir stor.

Trettiodagarslistan.

2010-11-19T01:19:00.003+01:00

Från och med i morgon bloggar jag ett inlägg om dagen med följande teman:
Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag i dag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Det här är en utmaning som alla som vill får göra (fast egentligen är ni tvugna ;))

Ett mail som värmer mitt språkpolishjärta.

2010-11-17T16:05:00.002+01:00

Titta vad jag hittade i mailen idag. Ja, jag är ego, man får vara det ibland.

Hej igen Helene!

Jag känner att jag vill berätta några saker för dig och förklara varför jag blev så glad när du skrev som du gjorde här om kvällen.

När jag började att hänga på nätet på senhösten 2004 så var du den första kvinna som jag hade en djupare och personligare kontakt med. För mig så betydde den kontakten väldigt mycket och du var en ventil som jag kände kunde förstå lite av vad jag hade gått igenom och i vilken kris jag befann mig i.

I och med vår kontakt så öppnade du en dörr som jag inte trodde fanns inom mig.

Helt plötsligt så hade jag en djupare kommunikation med en person som jag aldrig träffat och jag berättade öppet om saker som jag normalt inte ens pratade om med mina vänner. Detta var något helt nytt och ganska omvälvande för mig eftersom att jag tidigare alltid varit mycket restriktiv med att dela mitt privatliv med okända.

Under resans gång så berättade du mycket om hur du hade det och vad som hade hänt i ditt liv och att du så öppet delade med dig av dig själv och ditt liv till en främling var en otroligt fin och värdefull erfarenhet för mig. Det var något som jag definitivt inte var van med.

Du visade för mig att det finns schysta människor som engagerar sig och visar omtanke om helt okända personer på nätet och även den erfarenheten betydde och betyder fortfarande mycket för mig.

Well, nu blev det en massa dravlande om saker som jag inte alls hade tänkt skriva om.

Nu till det jag egentligen tänkte säga.

När jag loggade in på nätet hösten 2004 så var jag helt novis vad gällde chatt och dating på nätet och de första kontakterna jag hade var såna som skrev Puzzz & Kramizz och använde oändligt många fråge/utropstecken. Bebissnack, typ, du vet.

Sen så kom du in på planen och du hade erfarenheten, kunskapen och väldigt tydliga åsikter om hur man skulle uttrycka sig i skrift. Själv så trodde jag att bebisspråket var som en vedertagen kod på nätet och jag har många gånger tänkt på hur otroligt korkat det var att tro det.
Till saken hör det att jag, innan mitt inträde i nätvärlden, nästan aldrig hade skrivit ett enda brev eller ens ett vykort och det var ett mycket stort steg för mig att börja skriva över huvud taget och ett ännu större steg att skriva om mig själv och mitt inre liv. Att skriva och ge feedback på andras funderingar och bekymmer krävde även det en hel del av mig, jag såg ju på mig själv som en komplett analfabet.
Att plita ihop affärspresentationer och reklammaterial var så långt mitt skrivande sträckt sig tidigare i livet.

När jag så tog mina första stapplande steg med att på allvar försöka kommunicera i skrift så fanns du, Fröken Helene, ofta där med linjalen i handen och rappade mig på fingrarna så fort jag uttryckte mig lite felaktig eller hade tendenser till bebislarv.

Oavhängigt dravlet i början av det här brevet så "vart" du den bästa svenskfröken som jag kan tänka mig och varje gång som jag idag är på väg att säga, skriva eller ser andra skriva vart istället för blev så är det tack vare dig som jag tänker på att det är ett helt felaktigt språkbruk. ”Vartexemplet” är naturligtvis bara en av många saker som jag lärde mig att uppmärksamma.

Jag har bara sett en liten skymt av allt du skrivit men det lilla jag läst imponerar djupt på mig . Jag känner ingen annan som kan få till en text så som du kan och för mig så är du lite av en Guru vad gäller det skrivna ordet. Din underfundighet och humor blandat med spikraka och ibland bitska formuleringar får mig ofta att le stort och att tänka efter både en och två gånger.

Lite av kontentan av det jag vill ha sagt är att när du skriver att du tycker att min dagbok var mkt bra så betyder det verkligen något för mig och att jag är glad och tacksam för att jag ”träffade” dig när jag gjorde.

Eftersom att jag inte tidigare sagt något om hur mycket jag uppskattar vad du tillfört i mitt liv så ville jag göra det nu.

Tack för det Helene!

Christer

Underbar och älskad av alla?

2010-11-17T12:49:00.003+01:00

Om jag ska tro min kompis Mårran så är jag underbar och älskad av alla karlar.
Hon säger att jag är en karlmagnet.
Själv vet jag att jag är en miffomagnet, så om någon skulle vilja ha lite av min magnetiska förmåga så varsågod!
Sen kan man ju fundera på varför alla miffon dras till mig. It takes one to know one sägs det ju så det största miffot är nog jag själv.

Nödvändigheter.

2010-11-16T23:29:00.003+01:00

Raggsockslooken är inte så het. Men varm.

Jag förbrukar två såna här askar om dagen. Det är säkert nåt beroendeframkallande ämne i dem.

Dagens citat,

2010-11-16T19:15:00.002+01:00

"Lita på en karl, man borde ha stryk!"
-Moa Martinsson-

Fuck off Försäkringskassan.

2010-11-15T20:36:00.002+01:00

För över ett år sedan skickade jag in en ansökan till F-kassan om att Elias behövde dubbelassistans vissa timmar. Till exempel två timmar i veckan vid träning och några dagar per år för att kunna åka på läger.
Ärendet handläggs fortfarande, det är inte direkt Blixt Gordon som jobbar på F-kassan.
Idag fick jag ett tjockt brev från dem som innehöll en enkät med frågor till mig om hur jag upplevde kvaliteten på assistenttjänsten.
Jag ringde upp F-kassan och frågade hur det kunde komma sig att de har tid att sitta och skicka runt enkäter istället för att göra sitt jobb, dvs besluta om Elias ska få dubbeassistans eller ej. Jag var helt otroligt arg och nu kommer han väl aldrig att få sina timmar beviljade på grund av det. Men det är ju helt jäkla sanslöst vilken dålig organisation de har!

Om att falla mjukt.

2010-11-15T15:01:00.003+01:00

Jag tänker på dem som förlorar allt de har.
Människor i afrika som förlorar sina hem, sina familjer, sin egendom.
Även här i Sverige finns det ju de som förlorar väldigt mycket. Kanske allt.
Jag har inte förlorat så mycket i mitt liv; ett par skor, mina smycken, några drömmar. Några böcker har jag förlorat, några kärlekar och jag har förlorat en vän.

Om man faller så ska man se till att landa mjukt.
Jag landar alltid i en hög av mjuka dun numera när jag har små eller stora bakslag, för bakslagen kommer man aldrig ifrån, right?
Om man inte har ett bra liv i grunden med jobb man gillar, goda vänner, snäll familj och intressen så kommer man slå sig stenhårt om något går fel.
Och lyssna nu, för det här är viktigt!
Se till att du har tillräckligt mycket i ditt liv för att inte förlusten ska bli så kännbar när du förlorat något. Låter du hela ditt liv hänga på om du får det där jobbet, den där kärleken, bilen eller what so ever, då är du illa ute.
Fall mjukt när du faller, se till att du har ett bra liv. Då har du råd att förlora lite småsaker här och där på vägen.
Kram!

Min mamma är bäst.

2010-11-15T02:30:00.002+01:00

Det har visst varit Fars dag nu. Jag funderade lite på det och kom fram till att jag måste skriva om min mamma istället. Vilken tur att jag har henne!
Hon är snäll, omtänksam, rolig, ungdomlig och generös. Hon har stöttat mig till 100% genom mina svårigheter. Vi kan prata om allting och hon är min bästa vän och min största supporter.
Dessutom bor hon bara ett stenkast bort så jag vet alltid vart jag ska gå om jag vill ha kaffe och hembakat. Min mamma är bäst!

En utmaning från Kraka!

2010-11-14T23:34:00.004+01:00

Jag städade min virtuella brevlåda i kväll, det blir ju så vansinnigt många mail när man har Facebook.
Då hittade jag en utmaning från Kraka mitt i all röra.
Så då gör jag den nu då.
4 tv-program jag ser:
Här blir det svårt eftersom jag sällan följer några program utan mest strötittar, men here goes..
1. Two and a half men.
2. Idol. (De gånger Guldlock är här)
3. Nyheterna (försöker se varje dag)
4. Solsidan.

4 saker jag gjort idag:
1.Ätit brunch med Guldlock, vi har samma intresse för att äta mycket och länge och gott hon och jag <3
2. Pratat länge i telefonen med Seppuko, min bästa vän.
3. Försökt lära mig lite avancerade wordgrejor, det funkade väl sådär bra.
4. Ätit nästan en hel kaka av marabous nya vita choklad. Mycket god!

4 saker som jag längtar efter:
1. Den efterlängtade resan såklart.
2. Julen. I LOVE julen. Maten, ljusen, myset..mmm.
3. En väldigt speciell person.
4. Mina vänner, alltid. Och som vanligt så lite tid till allt. Jag längtar alltid efter att ha mera tid för mina vänner.

4 saker på önskelistan:
1. En ny kamera.
2. En platt-tv.
3. Nya vantar, helst från hemslöjden med broderier på (snälla tomten)
4. En laptop. Liten, svart och snabb ungerfär som en liten lyxbil alltså.

4 saker jag avskyr:
Förutom mansgriseri, homofobi, rasism, pedofili och liknande då:
1. Korkade och uppblåsta individer utan självdistans och helt utan insikt att de är korkade utan tvärtom tror att de är ett under av klokhet (spyr lite mentalt på dem)
2. Påklistrade attityder, folk som tror att de är världsmästare i coolhet och ser ned på allt som inte är med på deras smala coolhetslista.
3. Ytlighet gör mig så...trött.
4. Folk utan ryggrad som gömmer sig i offerkoftan gör mig också trött.

Jag skickar utmaningen vidare till alla som bloggar.

Dykarsjuka.

2010-11-14T17:44:00.002+01:00

Pärlor finns bara långt nere under ytan.
Jag såg den, jag hade den i min hand en stund.
Jag stannade för länge och nu är jag rädd för att simma upp.
Jag vill inte tillbaka. Är det vad som kallas dykarsjuka?

Knivar i ögonen.

2010-11-14T13:52:00.003+01:00

Jag är inte så konsekvent när jag skriver. Det blir lika ofta "nån" som det blir "någon" till exempel.
Ändå tycker jag om att leka språkpolis. Något (eller "nåt") som börjat reta mig mer än att folk inte kan skilja på de och dem eller när de (inte "dem") skriver igentligen fast det egentligen heter egentligen är utelämnat subjekt.
Jag förmodar att det beror på att nån (eller "någon") nitisk lärare en gång lärt dem att det är fult att börja en mening med "jag".
Det är det inte.
Däremot är det väldigt fult att läsa en text helt utan subjekt. Jag läste en skvallertidning där varenda artikel hade detta erbamliga upplägg. Det sticker som knivar i ögonen att läsa.
Har slutat röka. Tänker aldrig mer börja igen. Känns så skönt.
Vill spara pengar till pensionen. Tycker det känns bra.
Och så vidare.
Och det är absolut inget fel att börja en mening med "och".

Att ha orden i fingertopparna.

2010-11-14T01:37:00.004+01:00

Jag surfar runt på olika bokförlags hemsidor. En av dem har en frågesida där man kan fråga om vilka regler som gäller för att bli antagen.
Jag behöver bara läsa frågorna för att förstå att de inte kommer att bli det.
Antagna alltså.
Tillsammans med sitt manus ska man också skriva ett följebrev där man kort presenterar sitt manus och sig själv.
Många vill veta i detalj hur man ska formulera det brevet.
Get real. Om en sån sak inte sitter i fingertopparna, hur ser då själva manuset ut kan man undra.
Och varför skriver jag ens om det här kan man undra. Ja det kan man verkligen undra.
Den som lever får se, som min mormor brukade säga.
Men jag har orden i fingertopparna, det har jag alltid haft.
Ord är mitt verktyg och jag gör som jag vill med dem. Inga konstigheter.

Läs och bli berörd.

2010-11-13T02:03:00.003+01:00

Han kan vara Sveriges bäste författare.
Läs här. Läs, bli berörd, gråt och bli förälskad i hur han använder orden.

Varför fryser jag så mycket?

2010-11-11T13:57:00.003+01:00

Min idealtemperaur ligger på ca 30 grader varmt. Då tycker jag att det är en behaglig värme.
Allt under detta är lite för kallt för mig. Jag har alltid varit frusen.
Men nu har det tagit löjliga proportioner.
Inatt sov jag i, jag skämtar inte nu, dubbla mysbyxor, raggsockor, t-shirt och lammullströja. På det hade jag dubbla täcken!
Ändå är det ju inte jättekallt ute. Det här är sjukt!
Jag har fått höra olika orsaker till mitt isbitsstadium som sköldkörtelrubbning (det är det inte, jag har tagit prover) att jag är för smal (det finns fler smala människor som inte fryser så här) dålig blodcirkulation (nej, jag har bra kondis och är vältränad).
Jag tror det är ärftligt. Min mormor var likadan, hon frös som en galning och hade mössa på sig inomhus.
Det blir värre med åren. Så det är väl åldern.
Ålderskrämporna kommer tydligen tidigt för mig. Snart börjar jag väl vakna av mig själv klockan fem på morgonen också.

Saker jag saknar ibland.

2010-11-10T17:36:00.002+01:00

Jag saknar raspet från grammofondtiftet när jag la en nyinköpt LP-skiva på min väldigt exklusiva stereoapparat.
Jag saknar LP-skivorna och den grammofonen.
Jag saknar mina barns ständiga fysiska närvaro i mitt liv, packa skolväskor, planera, laga middag, vara en familj.
Jag saknar min barndom. Jag saknar att komma hem från skolan och där var mormor i sitt röda förkläde som hade bakat tekakor och hällde upp varm choklad i den stora blåblommiga koppen.
Jag tittar på gamla fotografier och saknar min ungdom när jag var toklycklig och nykär tillsammans med Mr X.
Men saknaden av det gamla är bara en känsla av nostalgi. Jag vill inte ha tillbaka MrX. No no, absolut inte. Och om min mormor fortfarande vore i livet så är jag ändock en vuxen kvinna nu som inte behöver kokas choklad till.
Jag vill heller inte ha tillbaka den stressiga och jobbiga småbarnstiden.
Det som ligger bakom mig är historia. Saknaden är bara ett uttryck för att jag har haft det bra. Men jag längtar inte tillbaka.
Jag har det bra nu också. Jag längtar till framtiden.

The chosen one.

2010-11-07T22:18:00.004+01:00

Tänk er följande scenario:
Du sitter på bussen på väg till jobbet och i huvudet för du en dialog med Gud.
Du diskuterar med honom om alla de prövningar han hjälpt dig igenom och så ber du honom vänligt men bestämt att du tycker att det räcker nu. Du sätter ner foten och säger till att du inte vill ha en enda trasslig kärleksrelation i ditt liv mer.
Eftersom du har orkat så mycket och stått ut så länge med det ena efter det andra, faktiskt lite mer än vad andra du käner behövt genomgå, så vore det kanske på sin plats att du åtminstone skulle slippa ännu ett tjafsförhållande.
"Jag kan bli nunna i själen" viskar du tyst.
Så möter du en person en dag, den mest osannolika person, på det mest osannolika av sätt och på ett ännu mer osannolikt ställe. Och det behövs bara en enda mening från den personens mun för att du ska känna att han är den som är utvald åt dig.
The chosen one.
Eftersom allt verkar lite löjligt och alltför osannolikt så skakar du av dig den känslan och går vidare.
Men personen fortsätter dyka upp och varenda liten detalj ni upptäcker hos varandra är som ett tecken. Det är som om Gud skulle ryta åt er: "Ser ni inte att jag vill att ni ska hitta varandra, era idioter! Ni är ju menade för varandra."
Du pratar med den här personen och märker att han också känner detsamma.
Ingen av er har någonsin förut upplevt en sån personkemi. Ni till och med använder samma uttryck när ni pratar.
Du känner att det är honom du har längtat efter att träffa i hela ditt liv.
Han är allt det där du sökt och lite till. Han är den vackraste av själar.
Din tvillingsjäl.
Tänk om det vore sant. Men jag sitter visst bara här och dagdrömmer lite (haha)
För sånt händer ju inte i verkligheten, eller hur?
Jag är ju en jordnära person och mirakel finns bara i sagorna.

Ja, jag är avundsjuk. Och?

2010-11-04T22:49:00.002+01:00

En grov indelning av människor jag möter kan vara: Människor jag inte tycker om och inte har några beröringspunkter med alls, människor jag tycker om trots att vi inte har några gemensamma beröringspunkter och människor jag beundrar, alltså människor jag både tycker om och har gemensamma beröringspunkter med och som dessutom har det där lilla extra som inspirerar mig.
Människor i den första gruppen är jag aldrig avundsjuk på, trots att såna människor ofta tror att kritik är detsamma som avundsjuka.
Det spelar ingen roll för mig hur framgångsrik eller hur mycket pengar en person har, jag är inte avundsjuk på människan om det inte är någon jag inte kan identifiera mig med alls.
Människor i den sista gruppen däremot kan jag bli avundsjuk på. Men för mig är avundsjuka detsamma som att beundra och bli inspirerad.
Ófta är det människor med stor intregitet som gör vad de vill och lever ett liv jag tycker är intressant.
Min vän Kraka är en sån person som jag beundrar för hennes intregitet och hon har inspirerat mig mycket genom sitt engagemang och sina resor.
Så varför är avundsjuka en dödssynd?
Är det missunsamhet man egentligen menar när man säger att det är fult att vara avundsjuk? Missunsamhet är ju något helt annat. Faktiskt.

Sökes: Den vackraste av själar.

2010-11-04T00:03:00.003+01:00

Jag tittar på Bonde söker fru och ser den helt ostylade bondmoran Ann-katrin i outfit från Ellos vårkollekton- 85 bjuda sina kavaljerer på saft.
Och jag älskar det.
Jag älskar människor som Ann-Katrin som säger att hon inte vet vad kärlek är men att hon hoppas hon kommer få reda på det nu.
Jag älskar människor som är helt uppriktigt ovetande om det ytlighetsvansinne som råder.
Jag älskar människor som vågar vägra påklistrade attityder.
Vi kan kalla dem töntiga om vi vill. Vi kan kalla dem världsfrånvända, omoderna eller till och med korkade.
Men det är nåt befriande med människor som söker kärlek utan att ens veta om att andra letar kärlek med utseende som främsta, och ibland enda, kriterie.
Frågan är ju om kärlek ens handlar om fysisk attraktion. Alls.
Jag tror ju att det inte har ett endaste dugg med utseende att göra.
Fysisk attraktion är just bara fysisk attraktion.
Kärlek är att förälska sig i någons själ, personlighet och karisma och efter det så tycker man även att utseendet är fysiskt attraktivt även om man inte tyckte det från början.
Därför kan jag nog heller inte bli kär.För jag tror att den man som jag vill ha, han finns inte. Jag söker den vackraste av själar. Och den finns inte.
Han finns nog inte, jag måste inse det till sist.
Jag kan inte bli kär.
Kära Mamma säger att jag inte kan det. Hon säger att jag aldrig kommer att träffa den jag vill ha eftersom ingen någonsin duger.
Men kan man verkligen lita på kvinnan som säger att ufon har invaderat hennes mobiltelefon istället för att erkänna att hon inte vet hur man läser sms?
Nä just det. Hon kan ju faktiskt ha fel också.
Han kanske finns. Trots allt.

Recycled.

2010-11-02T23:49:00.007+01:00

Såhär någonting skrev jag i mitt allra första blogginlägg:
Chockfas.
Reaktionsfas.
Bearbetningsfas.
Nyorientering.

Det var en annan blogg jag hade då och jag började skriva på grund av en olycklig kärlek. Olycklig kärlek, dödsfall eller identitetskriser har samma förlopp.
Alla kriser innehåller de fyra faserna här ovanför och den längsta och svåraste krisen i mitt liv, att min son flyttade, har inte bara inneburit en svår separationskris utan även en identiteskris för mig. Jag har bloggat mig igenom varenda fas. Hur svårt det var att skiljas från något som inneburit min identitet, hela mitt liv.Bloggandet var en livlina och jag vill tacka er alla för era supportande kommentarer. Allt ert stöd har betydd så mycket mera för mig än vad ni anar. Tack!
Så helt plötsligt infann sig nyorienteringsfasen. Jag upptäckte att jag inte längre levde genom att vara min autistiska sons mamma.
Då tog också mina ord i den här bloggen slut. För mitt liv handlar inte om att kämpa varenda dag längre.
Jag bara slutade blogga. Min mamma blev arg och sa (jag citerar):"Varför skriver du inte i bloggen längre, vad fan håller du på med?"
Jag tror jag fortsätter blogga, men byter spår.
Nu handlar det om mig. Det handlar om ganska bra saker mestadels.
För som jag skrev för nåt år sen så trodde jag inte att jag kunde ha något liv utan Elias. Men det har jag nu. I nyorienteringsfasen. I am recycled.
Så nu byter jag spår. Följer ni med då?

Hey ho lets go.
-Ramones-

Läst i sommar.

2010-09-21T14:01:00.003+02:00

Jag ser att jag inte uppdaterat min lässtatus på länge. Men jag har läst en hel del böcker under sommaren.
En av dem var "Råttfångerskan" av Inger Frimansson. En riktig nagelbitare som jag sträckläste.
En annan var "De Ensamma" av Håkan Nesser. Den är trots att det är en deckare varken en särskilt spännande eller så mycket till kriminalhistoria heller.
Men Nessers språk är i världsklass. Nobelpriset till honom tycker jag.

Jag gör slut med er.

2010-09-20T19:14:00.006+02:00

Det kan te sig provocerande med människor som står fast i sin övertygelse, eftersom dessa människor oftast är oresonliga och har ett svart-vitt tänk.
Jag vet att jag kan verka provocerande med mina åsikter och att nog några tror att jag bara vill visa PK-kortet och att jag egentligen är naiv och godtrogen.
Eftersom ni inte känner mig personligen så vet ni inte heller hur fantastiskt fel ni har.
Jag har en fullt fungerande hjärna. En hjärna som oftast ifrågasätter och är skeptisk.
Jag hymlar inte om att det finns degos som bara är intresserade av att leva på bidrag, jag hymlar inte om att islam i mångt och mycket är en vedervärdig religion och jag är inte mer naiv än att jag vet att långtifrån alla människor vill andra människor väl.
Jag tror inte att alla män är svin eller att alla kvinnor är helgon, inte heller tror jag att alla bögar är trevliga och underbara människor.

Jag använder min fullt fungerande hjärna dagligen till att läsa artiklar, statistik, söka sanning och avslöja lögner. Jag använder min fullt fungerande hjärna till att ifrågasätta, reagera och vara kritisk.

Men jag är orubblig i min övertygelse att jag inte tror att hån, rasism och hat leder någonstans mer än till ännu mer hån, rasism och hat.
Jag tror att människor vill väl innerst inne om de får rätt bemötande.
De som aldrig vill väl trots detta får vi ändå fortsätta behandla väl eftersom vi alltid ska visa oss som goda förebilder.
Alltid.
Människor som är uttalat antifeministiska, homofobiska och rasistiska är bara elaka.
Jag har ingen aning om varför de tycker att de genom sitt avståndstagande visar att de är bättre än andra.
För elak och självgod är man alltid när man generaliserar.
Jag har använt min fullt fungerande hjärna till att komma fram till de här åsikterna, det är inget jag bara kommit på över en natt eller för att göra mig märkvärdig.
Jag tycker bara inte om elaka människor.
Homofobi, rasism och kvinnoförtryck är SD i ett nötskal och det står för precis allt jag avskyr.
Jag vet vad man gjorde med såna som min son i koncentarationslägren, de koncentrationsläger som nynazister säger byggdes efter krigets slut.
Jag har vänner som är från andra länder och jag har vänner som är bögar.
För att visa dem min lojalitet och kärlek visar jag tydligt vad jag tycker.
Nu är det här ingen politisk blogg utan den handlar om mig och mina barn, om mina I-landsproblem och kärleksbekymmer. Den här bloggen är till för mina vänner och det känns obehagligt att ni med åsikter som jag inte vill ha att göra med läser här om mina barn. Jag vill inte beblanda min kärlek till mina barn med er vedervärdiga människosyn.
Den här bloggen ska fortsätta handla om mig och mina barn så nu kan ni som vet med er att ni har åsikter som jag inte kan förlika mig med gå till någon annan blogg. Jag gör slut med er här och nu.

May the force be with you.

Iskallt.

2010-09-20T01:54:00.003+02:00

Att ett parti med företrädare ur nynazismen tar sig in i riksdagen är väldigt obehagligt.
Det är väldigt obehagligt att så många människor inte bara tar kraftfullt avstånd ifrån detta utan till och med röstar på dem. Väldigt obehgligt.
Jag vill fortsätta vara stolt över mitt land, det känns svårt just nu.
Det har blivit iskallt.

Konsekvensanalys.

2010-09-19T08:46:00.002+02:00

Visst, det är klart att det finns vissa som går hemma och får sjukpenning och andra bidrag fast de egentligen skulle kunna utföra ett arbete. Några såna finns det med största säkerhet. Men vem med alla knivar i lådan väljer att hellre leva på sjukpenning än att jobba, helt frivilligt? Socialt missanpassade människor som hellre knaprar piller än går upp på morgonen och gör rätt för sig, får vi väl gissa.
De vill inte ha ett jobb och vi vill inte ha dem på våra jobb heller.
Vi ska inte hymla här för nog vet vi att det finns såna. Men vad händer med dessa som sparkas ut i den hårda verkligheten?
Min gissning är att de söker sig till kriminalitet, ännu tyngre missbruk och i förlägningen kommer inga pengar sparas, de kommer bli en ännu tyngre börda för samhället än vad de var när de gick hemma och degade.
Och då har jag ännu inte nämnt såna som faktiskt inte kan jobba. Alls.
Min son är bara ett exempel på dem som har att välja mellan socbidrag eller att sätta sig i arbetsförmedlingens väntrum.

Så, visst är det bra och låter fint det där med eget ansvar. Jag tror inte att "ta ansvar" bara betyder att man är en skötsam svennebanan med jobb här, jag tror att det på politikerspråk betyder att man ska se till att man skaffar sig ett tillräckligt välbetalt jobb så att man inte behöver leva på bidrag om man skulle få reumatism eller om man skulle klanta till det såpass att man får ett barn som behöver mycket insatser från skola och vård.
Alltså ska man se till att man har ett jobb som ger tillräckligt mycket pengar för att ha råd att bli sjuk och till pensionen.
Så hur ska vi göra då när hela Sveriges befolkning har utbildat sig till civilekonomer, jurister och tandläkare?
När alla tagit sitt ansvar, som det så fint kallas.
Kommer vi inte att sakna mattanterna, städerskorna och busschafförerna?
Är det förresten den kvinnliga civilekonomens eget ansvar att hennes lön ligger ca femtusen under sin manliga kollegas?
Vem ansvarar för att kvinnliga tjänstemän i snitt alltid tjänar femtusen mindre än en man med samma utbildning och erfarenhet?
Är det också vårt eget ansvar att se till att födas som man?

Visst kan man tycka att det är onödigt att ha moskeér i Sverige, för vi skulle ju aldrig få bygga en kyrka i Iran.
Visst är det löjligt att de ska få bära slöjor här hos oss eftersom de inte skulle tillåta oss att gå klädda som vi är vana om vi bodde i deras land?
Jo men vi skulle ju vilja bygga en kyrka om vi tvingades flytta till Iran och vi skulle ju vilja bära våra kläder som vi är vana med om vi bodde i Iran.
Steget till att ta eget ansvar börjar i att känna att man är en del av ett sammanhang.
För mig kan aldrig finnas ett individuellt ansvar utan att det samtidigt finns ett kollektivt ansvar, det är en omöjlig ekvation.

Marsvins-pms.

2010-09-13T20:56:00.003+02:00

Guldlock talade om att fetto-marsvinet hade gått bananas och jagat lill-marsvinet.
Det är för att hon brunstar, sa jag.
- Brunstar, vad är det?
-Det är som pms ungefär, du vet ju hur jag blir när jag har pms.
-Ja, du köper chips och äter upp hela påsen själv.

Jag älskar Sverige.

2010-09-13T18:03:00.003+02:00

Jag älskar verkligen Sverige. Trots att Sverigedemokraterna brukar beskylla mig för att vara svenskhatare här i kommentarerna på bloggen.
Så gör jag faktiskt det.
Älskar Sverige alltså.
Det är lätt att bli ödmjuk inför det faktum att hade jag bott i något annat land hade Iskalla Killen inte fått ekonomisk hjälp att ha assistenter dygnet runt.
Jag är visserligen en working class hero som alltid jobbat hårt, aldrig varit arbetslös och alltid betalat min skatt. Men jag är ändå tacksam för att mitt slit har gett mig tillgång till världens finaste välfärd.
Även de gånger jag varit utfattig, när jag studerade och när jag var sjukskriven så har jag gett mig fan på att det ska gå. Då åt jag gröt och hade inte ens råd med bussen så jag gick över hela stan när jag skulle nånstans, drog Iskalla Killen i hans rullstol.
Jag är lika ödmjuk inför det faktum att jag har fått envishet, kraft och en positiv inställning som mina starkaste egenskaper.
Tack gode Gud och tack Sverige.
De som bara tar för givet, de som aldrig blir nöjda, de som bara gnäller och de som bara kräver är olyckliga människor och jag har så väldigt mycket mer än dem, även om deras bankonton innehåller mera pengar.
Stackars dem.

Det var inget hittepå.

2010-09-13T17:53:00.002+02:00

Jag minns en femtioårig kvinna som sa till mig när jag var i 25-årsåldern att medelåldern var livets höjdpunkt.
Jag tyckte då att det var svammel, för vad är det för höjdpunkt med att bli rynkig och ful och kärring.
Jag tänkte att det måste vara något som dinosarietanterna intalade sig själva för att inte falla ner i åldrigsdepression. Ett hittepå.
Nu vet jag bättre. Livet som medelålders är ett smörgåsbord av njutningar; vänner, skratt, egentid, läsa böcker, baka smarriga kakor, årgångsviner, promenader, leta kantareller, åka till kanarieöarna med sin dotter, flörta, äta kräftor, älska sitt jobb och efter jobbet slinka in på bibblan eller ett café eller varför inte det lilla spa:t och få en ansiktsbehandling.
Visst kunde jag göra alla de här sakerna som 25-åring också men då fanns inte samma intresse och, faktiskt inte, samma ork. Framförallt kunde jag inte njuta av livet på samma sätt då som nu.
Och det där med gammal ful kärring tänker jag inte ens kommentera.

Varning för svordomar.

2010-09-10T14:56:00.002+02:00

Nu är jag så jävla förbannat trött på det här fjantandet om bröstpumpsdebatten.
Och att skuldbelägga kvinnor för att pojkar blir våldtäcktsmän om de går ut i arbetslivet i stället för att vara hemma och gosa med sina barn.
Jag avskyr folk som raljerar. Alldeles speciellt avskyr jag folk som raljerar med vetenskapliga fakta utan att veta ett endaste dugg.
Ursäkta att jag frågar men är ni dumma i hela huvudet eller?
Det spelar ingen roll om mamman är hemma 24 timmar om dygnet om hon inte är en bra mamma. Ungen kommer bli en ligist ändå och det har inget med huruvida mamman har jobbat eller ej att göra.
Det är väl hur man är som förälder som spelar roll, inte antalet timmar på jobbet eller hemma.
Jag har alltid jobbat och jag vågar påstå att jag är en fantastisk mamma som engagerar mig till 100% i mina barn.
Om jag tvingats vara hemma skulle jag ha blivit deprimerad och varit en usel morsa.
Men det är jag. De som trivs med att vara hemma är naturligtvis bra för sina barn de också.
Det handlar alltså inte om jobba eller inte jobba. Det handlar om att göra det man vill för att må bra själv och därigenom bli en bättre förälder.
Och lite raljerande fakta är att pojkar som växer upp utan fadersgestalter blir i högre grad krimiella än de som haft en manlig förebild.
Då spelar det desto mindre roll att mamman varit hur "gosig" och kvinnlig som helst.
Därför är delad föräldraledighet och att pappan är hemma hälften av tiden med sin son ett bra sätt att motverka en framtida kvinnomisshadlare och våldtäcktsman. Dela på föräldraledigheten och var hemma hälften av tiden med era söner istället för att sitta och ljuga!
Trevlig helg förresten!

Fortsätt simma!

2010-09-10T01:12:00.007+02:00

Det finns alltid nåt att hoppas på, hur otäckt allt än är. Den som kan se hoppet bortom det ständiga flöde av problem som livet slänger i ansiktet på oss, kommer inte bara att överleva utan dessutom att leva!
Eller som Doris, den underbara, säger i min favoritfilm "Hitta Nemo": Fortsätt simma, fortsätt simma!

Det enda som gäller för hundar och ungar.

2010-09-08T02:30:00.004+02:00

Jag har pratat med Guldlock om varför jag varit en så dålig mamma till henne.
Jag har förklarat lite runt ordet utbrändhet.
Väldigt försiktigt har jag talat om vad det innebär utan att avkräva någon som helst förståelse eller förlåtelse från hennes sida.
Enda anledningen till att jag ens förklarat är att hjälpa henne se skillnad på nu och då.
För som mamma kan man. Aldrig. Någonsin.Kräva förlåtelse från sitt barn.
Ett barn ska aldrig bära en förälders skuld.
Inte om det handlar om en dålig barndom.
Inte ens om det handlar om sjukdom.
När det gäller vuxna kan man göra det.
Men inte med barn. Inte med sitt eget barn.
Det skulle vara ungefär detsamma som att slå en hund och sen försöka få hunden att förstå att man var psykotisk när man slog den och att det därför ska vara bortglömt och förlåtet.

Det enda som gäller när det gäller ungar och hundar är här och nu.
Visa att här och nu sviker jag dig inte mera.
Visa igen och igen och igen, att man inte sviker längre.
Tills det är bra igen.
Så visst är jag värd resan. Utan tvekan är jag det.
Men den som mest är värd den är Guldlock.

Till er som har syskon till funktionshindrade barn rekommenderar jag att läsa boken "En sked för morbror Fred" av Jenny Jejlid. Den kan beställas här.

Empati och systematik.

2010-09-08T00:40:00.004+02:00

Nu har jag mått dåligt nästan konstant i en vecka angående den avskedade assistenten och det är dags att agera. Jag kan inte bara tiga och samtycka till något som bara skriker i mig att det är fel.
Jag har ställt mig frågan varför hon över huvud taget valt att jobba med min son då hon uppenbarligen saknar det engagemang som krävs. Jag har frågat mig varför vi anställde henne från första början om hon nu är så usel.
Jag har frågat mig själv hur hon har kunnat hamna där hon är, från att ha varit duktig och kompetent till att ha förvandlats till en veritabel slöhög.
Alla frågor leder till samma svar: Hon kan, hon klarar det här, hon är engagerad och kompetent men har inte fått feedback eller några tillrättavisningar ifrån assitansbolaget vi anlitar.
Hon är ung och ungdomar fungerar så ibland; de följer minsta motståndets lag.
Reagerar ingen när hon gör fel eller uteblir från sitt jobb så gör hon det igen. Och igen.
Arbetslivserfarenhet är inget man kan lära sig på en kvart. Inte ansvar heller.
Ska hon behöva betala så dyrt för den läxan att hon måste bli arbetslös i dessa hårda tider?
Gravid dessutom?
En tjej som jobbat med min son i ett års tid och känner honom utan och innan?
Svaret skriker inom mig: Nej!
Däremot har hennes arbetsgivare varit otroligt dåliga på att bemöta de här problemen som de vetat om länge. De har inte gjort ett jäkla skit faktiskt.
Vi ska inte byta assistent, men vi ska byta assistansbolag!
Jag har några samtal att ringa i morron tror jag.

Allt är möjligt.

2010-09-06T20:32:00.003+02:00

Visst ser det fint ut. Guldlock och jag åker till paradiset i januari.
Lyxhotell med all inclusive, resan kostade en och en halv månadslön.
Jag har inte varit på charterresa sen jag var 18 år, då var jag till Rhodos med några kompisar.
Sedan dess har charterresandet varit något som andra gjort men jag bara drömt om.
För andra är det nog bara en resa, för mig är det så mycket mera.
För mig är det något jag inte trodde var möjligt nästan.
Jag har förverkligat en Dröm.
Men nu har jag nästan betalat hela resan. Helt själv. Med egna pengar, som jag själv har jobbat ihop.
Jag kan allting, till och med sånt som verkar omöjligt.
Fan vad bra jag är.

Hönshjärna?

2010-09-05T00:13:00.003+02:00

Jag läste om savantsyndromet för ett tag sen eftersom Iskalla Killen har vissa drag av att vara savant.
Då snubblade jag över det här testet och gjorde det för skojs skull.
På empatiseringsförmåga fick jag 73 poäng av 80 möjliga men det intressanta är att kvinnor får i genomsnitt 47 poäng och män 42 poäng.
I systematiseringstestet fick jag åtta poäng av 80 möjliga, dvs långt under genomsnittet för både män och kvinnor.
I systematiseringstestet är det män som står för den högre genomsnittssiffran.
Kvinnors hjärnor är alltså mer empatiska och män är mer systematiska.
Att min empatiförmåga inte räknas som så viktig i männens värld är lätt att förstå.
Känslojunk bygger inga hus eller konstruerar inga flygplan.
Vilken tur då att jag har ett arbete där min empatiska förmåga är det viktigaste arbetsredskapet.
Sen att det inte räknas som riktigt riktigt i männens värld är en annan sak.
De senaste veckorna har jag hamnat i ett moraliskt dilemma där min empatiseringsförmåga faktiskt blivit en börda.
En av Iskalla Killens assistenter har under en lång tid misskött sitt arbete så att det gått ut på de andra assistenterna, dock har det inte drabbat Iskalla Killen direkt.
Nu är hon uppsagd på MrX initiativ och allt borde vara fridens liljor.
Men för mig är hon inte bara en lat och besvärlig assistent.
För mig är hon en ung, gravid kvinna med drömmar, tankar, känslor och kärlek.
En ung kvinna som ville mycket men förmådde lite. Vi borde ha stöttat henne mera, gett henne en chans.
Ja, hon fick flera chanser och hon är myndig och normalbegåvad och får själv ta konsekvenserna av sina handlingar, säger den systematiske Mr X.
Och här står jag med min fjollempati och känner mig som en hönshjärna.

Choklad och politik.

2010-09-05T00:00:00.005+02:00

Det går lite framåt här i reboundplanen med Guldlock.
På förmiddagen var vi hemma hos kära mamma och stylade henne för bröllopet.
Jag sminkade och Guldlock gjorde hennes hår. Kära mamma var snygg till oigenkännlighet när vi var färdiga.
Ikväll när jag febrig och jävlig bad henne fixa fika så kokade hon varm choklad med vispgrädde och mashmallows.
Mashmallowsen i chokladen var söt och slibbig så den plockade jag bort när hon inte såg.
Vi pratade tjejsnack medan vi fikade, politik och historia.
Om diktaturer genom tiderna och hur en demokrati fungerar.
"Inte visste jag att du var så smart mamma", sa hon.

Nej, hur ska hon kunna veta, vi har ju aldrig pratat med varann tidigare.

Kriminellt löjligt.

2010-08-19T22:17:00.003+02:00

Före mig i icakassan idag stod en medelålders man som handlade för 1500 kronor.
Kassörskan frågade om han hade ica-kort och då svarade världsmästaren i självgod beskäftighet att sen ica började med åsiktsregistering så låter han bli att ha ica-kort.
Han sa detta med hög stämma och belåtenhet i rösten samtidigt som han tittade sig omkring i kön för att se att alla verkligen hade hört.
Vad han syftade på var alltså den riktade reklamen och rabatten man som ica-kund får.
Jag förstår att det här är ett stort problem för honom.
Rätt vad det är så ringer ica-gestapo på ens dörr och står redo med slaktmasken när de sett att man har köpt formfranska och fiskbullar i hummersås.
Herregud, folk är verkligen kriminellt löjliga.
Jag sa inte att han borde dra en ica-pappkasse över huvudet för att vara på den säkra sidan innan han flaschade sina varor på bandet.
Men det var ganska svårt att låta bli.

Leve den ytliga fulkulturen.

2010-08-18T22:31:00.003+02:00

Jag uppskattar årgångsviner, bra böcker, fina råvaror och kvalitetsfilmer.
Framförallt uppskattar jag musik med kvalitet.
Ändå är jag riktigt aptrött på folk som förminskar fulkulturen; dansbansmusik, snabbmat, kiosklitteratur och B-filmer.
Återigen tänker jag pragmatiskt att så länge folk blir lyckliga så är det bra.
När jag har haft det som jobbigast i mitt liv så har jag sugit åt mig fulkultur som en svamp och mått bra av det.
När jag var långtidssjuk tittade jag varje dag i över ett år på bland annat "Lilla huset på Prärien" och "The Loveboat" och det enda jag läste var Se och Hör.
Kände sorg och oro när serierna slutade sändas. De var mina livlinor.
Ingenting som krävde engagemang eller tankeverksamhet, snabbmat för själen.
Jag har i efterhand hört att ytlig verklighetsflykt är bra för sjuka och deprimerade människor.
Dessutom är jag inte mera snobbig än att jag gillar Tom Jones.

Det är faktiskt bara attityden som är viktig.

2010-08-18T21:41:00.002+02:00

Insikt nr. 37894 i mitt eviga singelliv och i väntan på Gordot:
Han kan vara hur stekhet som helst när det gäller utseendet, jag faller inte om han inte har rätt attityd.
Med rätt attityd kan han se ut precis hur som helst, jag faller bara för hur han är.
Fel attityd är osäkerhet, krystad humor som inte är rolig, snålhet när det gäller att vara hjärtlig och omtänksam (dvs genomskinliga försök att spela cool), påklistrad machostil, dumsnällhet, flathet och trångsynthet.
Motsatsen: Självsäkerhet, intelligent humor, omtänksamhet, manlighet, intregitet, ärlighet och öppenhet är vad jag faller för.
I rätt attityd ingår också att han förstår att hans attityd är viktigare än allt annat.
Inte konstigt att jag är singel.

The Kajsa Warg-style.

2010-08-17T18:11:00.002+02:00

I "Operation Kanarieöarna" ingår att en ganska ansenlig summa pengar ska sparas ihop.
Men först av allt ska pengar sparas ihop så att jag kan köpa en GODDAMN PLATT-TV!
Så därför gäller noll shopping nu. Havregrynsgröt är basfödan och idag rensade jag frysen för att få ihop en middag.
Det blev stuvad spenat med pommes frites och chokladmuffins till efterrätt.
Inte precis nobelmiddagen men ett steg närmare Canarias.
Yep!

Tänk att det "bara" var tröttheten.

2010-08-17T13:38:00.002+02:00

När jag kom hem från skåneresan åkte jag direkt till jobbet och jobbade till klockan 22. Morgonen efter steg jag upp klockan fem och jobbade hela dagen.
Jag kände mig håglös och apatisk. Gjorde det jag skulle som en robot.
Nu, efter att ha sovit ut ordentligt känner jag mig sådär stark och glad igen som jag inte känt mig förr.
Jag tänker att den där håglösheten och apatin som jag alltid försökt värja mig mot innan helt enkelt berott på trötthet.
Något så simpelt som för lite sömn och vila gjorde mig alltså helt personlighetsförändrad.
Nu njuter jag av livet igen, tittar på charterresor till vintern, känner mig inspirerad, planerar och lyssnar på musik. Tycker att livet är mysigt och bra. Mår bra och är glad.
Allt tack vare att jag inte längre är trött.
Visst är det lite löjligt egentligen?